Ett hus på sluttningen

Chiesa di Valmalenco, med nästan tre tusen invånare, ligger mitt i den sagolikt vackra Malenco-dalen, nära provinshuvudstaden Sondrio och cirka två timmars bilfärd från Milano. Här, på en brant sluttning strax ovanför byn, ligger en av de första husen ritade av den unga arkitekten Luciano Giorgi som studerat arkitektur med bland andra Achille Castiglioni vid Politecnico di Milano.

Om principen "ett projekt utan begränsningar är omöjligt" är riktig, kan denna byggnad mycket väl tjäna som exempel på det. Den 620 kvadratmeter stora byggnaden står på en brant sluttning med en genomsnittlig lutning på 22 grader. Där finns även två små befintliga fjällstugor, och stränga byggregler begränsar husets form och vinkel.   Arkitektens uppdrag var att skapa ett bostadshus och bygga ut golvytan på 170 kvadratmeter. De två befintliga byggnaderna har totalrenoverats utan att ändra den ursprungliga inre takhöjden.

Den långsträckta tillbyggnaden har flyttats fyra meter av hänsyn till den befintligas husgräns och omsluter därför delvis denna.

Tack vare denna placering förblir de två befintliga byggnaderna viktiga trots att de har mycket mindre golvyta jämfört med den nya byggnaden. Sofistikerad forskning kring proportioner ligger till grund för den harmoni som finns mellan det gamla och det nya.  Den långa trä- och glasfasaden bryter mot en huskropp av råbetong, som rymmer tvättstugan och värmesystemet. På det platta taket växte tidigare gräs och det var därför ”osynligt” från högre höjder, samtidigt som det gav en överlägsen isolering.  

Arkitekten har skickligt fört in Le Corbusiers doktrin i projektet och på taket installerat takfönster för att föra in dagsljus i ett rum utan fönster.   Spår av stora mästare som Rietveld stöter man också på i husets möbler. Projektet kan tolkas som en korsning mellan det akademiska och praktiska tillämpningar med tydliga referenser till de stora mästarna. Samtidigt märks även arkitektens personliga stil.

Man går in i byggnaden vid en lutande vägg av råbetong som följer besökaren in mot vardagsrummet. Stengolvet tar slut här och vaxad lönn tar vid som delvis även täcker väggar. Takhöga fönster släpper in rikligt med dagsljus i det strama rummet och ger en fantastisk utsikt över landskapet.

Ingenting här verkar lämnat åt slumpen: grå klappersten och betong avlöser varandra och verkar vilja påminna besökaren om var den befinner sig.  

Som en monolit står den öppna spisen i siktlinjen i rummet. Bakom den vardagsrummet och ett sovrum med eget badrum. På bottenvåningen av det befintliga huset, med dess stenmurar som sträcker sig in i entrén, ligger köket och ett gästrum. Ägarens sovrum ligger på den övre nivån som nås via en lönnträpanelad trappa. Ett stort fönster öppna upp vyn över dalen, ett bibliotek filtrerar dagsljuset och skyddar samtidigt mot insyn. Detaljer som ett handfat placerade direkt på badkaret, taköppningar i zenit, dörrhandtag av perforerat läder, sticker ut i ett projekt där volymerna är överlappande och skiljer ut sig genom materialvalet. Alla detaljer bär prägel av arkitekten Lucinano Giorgi äkta passion och tekniska beslut lämnar här utrymme för poesi.

 

Foto: Andrea Martiradonna

Text: Roberta Angelini

Översättning: Simon Matthis

Foto: Andrea Martiradonna

Text: Roberta Angelini

Översättning: Simon Matthis